Information: Näringsbloggen kommer att upphöra i januari 2018. Vi hänvisar istället till Näringsdepartementets sidor på regeringen.se eller följ oss på Twitter: @naringsdep

Har du frågor om detta, kontakta Näringsdepartementets kommunikationschef Tomas Engholm via e-post: tomas.engholm@regeringskansliet.se

Innovation handlar även om kultur, estetik och det existentiella

Emma Stenstrom. Foto: Handelshögskolan

Emma Stenstrom. Foto: Handelshögskolan Bildrättigheter

Dagens gästbloggare är Emma Stenström, biträdande rektor vid Handelshögskolan. Emmas inlägg utgår från egna infallsvinklar och erfarenheter. Innehållet speglar inte med nödvändighet regeringens eller Regeringskansliets ställningstaganden.

Även om det har blivit mycket bättre, kan jag fortfarande tycka att vi har en lite snäv syn på innovation. Framför allt glömmer vi inte sällan de kulturella, estetiska och existentiella aspekterna. Jag tror att det är ett stort misstag.

Själv har jag förmånen att få undervisa i både en konstnärlig och en ekonomisk miljö; på både Konstfack och Handelshögskolan i Stockholm. Att vara lärare, och omgiven av unga människor hela dagarna, är förstås alltid en ynnest, men extra kul är det att få röra sig mellan de här två, sinsemellan rätt olika, miljöerna. De har båda två så mycket att ge – enskilt, tillsammans och till varandra – inte minst i innovationssammanhang.

I veckan var det till exempel avslutning på min kurs i kulturellt entreprenörskap vid Konstfack; en kurs där studenterna fått utveckla olika affärsidéer och nu fick presentera dem för en grupp riskkapitalister, affärsutvecklare och entreprenörer. Sådant är vansinnigt roligt och det är alldeles uppenbart att det finns minst lika många, om inte fler, bra affärsidéer och innovationer på konstnärliga högskolor som på annat håll. Och ändå är det inte alltid det man hör om. 

Det intressanta är också att processen ofta ser annorlunda ut än på andra håll. Istället för att utgå från vad marknaden tror sig behöva eller vad andra redan gör, är utgångspunkten ofta mer personlig. Man gör något man vill göra och något man tror på – och den drivkraften är inte att förringa! Dessutom skapar förhållningssättet förstås mer unika idéer, vilket kanske är det viktigast av allt.

Framåt och inåt – bakut och utåt

Skulle jag karaktärisera skillnaden mellan ett konstnärligt och ett ekonomiskt synsätt, utifrån mina erfarenheter från att undervisa på bägge håll, är det att konstnärerna ser framåt och inåt, medan ekonomerna ser bakåt och utåt. Om jag till exempel introducerar ett problem i samhället, säg hög ungdomsarbetslöshet, föreslår genast mina konststudenter nya lösningar, som inte har prövats förut, och de tar ofta sig själva som utgångspunkt och lever sig in i hur situationerna skulle upplevas. Ekonomstudenterna, å andra sidan, riktar snarare sin blick åt andra hållet; mot vad som har gjorts förut, mot beprövade modeller. Dessutom använder de sällan sig själva som exempel, oavsett vad frågan gäller, utan ser snarare till en större, mer abstrakt, samling människor. Att få dem att leva sig in i en situation är ofta en reell utmaning.

Konstnärer och humanister behövs i arbetet med innovationsstrategin

Drar man det till sin spets, kan man säga att skillnaden är att det konstnärliga synsättet värdesätter det subjektiva, unika och nya, medan det ekonomiska värdesätter det objektiva och beprövade. Självfallet är det en generalisering, och likaså finns det stora individuella skillnader, men trots allt är det skrattretande hur ofta man ser exempel på de två förhållningssätten på respektive skola. Själv är jag av uppfattningen att bägge behövs, speciellt om vi ska få till hållbara innovationer. Men ibland kan jag tycka att det konstnärliga synsättet glöms bort, och jag har till exempel tidigare uttryckt att jag saknar konstnärer och humanister i arbetet med att ta fram den nationella innovationsstrategin.

Lägg därtill att de kan hantera de estetiska parametrarna väl: förmågan att berätta, visualisera eller på andra sätt gestalta idéerna. Det är inte heller en oväsentlig tillgång i dagens samhälle. För att inte tala om det som jag ser som den verkliga styrkan, det som jag brukar kalla ”kulturell kompetens”: förmågan att lägga märke till subtiliteter, läsa och tolka symboler, skapa mening och framför allt inte vika för frågor av emotionell, etisk och existentiell karaktär.

Ska jag vara ärlig, tycker jag att det är precis den kompetensen som ofta saknas i andra sammanhang – och här finns det också en rad innovationsforskare som ger mig belägg för det påståendet. Roberto Verganti, till exempel, den italienska ingenjören som påpekar att innovation inte enbart handlar om att hitta på nya produkter, utan lika mycket om meningsskapande. Förstår man vilken mening en konsument lägger i en tjänst, är det där, i skärningspunkten mellan tjänst och mening, som innovationen kan ligga. Typexempel utgör förstås många av dagens hajpade företag: Apple, Facebook, Google, Twitter eller SoundCloud, för att nämna några.

En annan forskare att luta sig mot mot är tysken Otto Scharmer, med bakgrund inom såväl väster- som österländsk filosofi, som pekat på vikten av att gå på djupet, till källan, för att skapa innovation. Det räcker inte att skrapa på ytan utan vi måste, kollektivt, gå på djupet och bli medvetna och närvarande för att på allvar kunna skapa innovation. Den sidan, den närmast andliga sidan av innovation, talar vi sällan om i det sekulariserade Sverige, men alla vi som har upplevt någon form av ”flow”, när tid och rum upphör, vet säkert vad han talar om. Att skapa utrymme för sådant är också väsentligt om man vill stimulera innovation.

Just den typen av existentiella frågor dyker ofta upp när man för samman studenter från olika discipliner. Vi har till exempel under tre års tid haft en mycket uppskattad, gemensam kurs för ekonomstudenter och cirkusartister, i ett rätt unikt samarbete mellan Handelshögskolan, Dans- & Cirkushögskolan och Cirkus Cirkör. En av de många saker som sticker ut i utvärderingarna är att samarbetet har väckt många frågor om just drivkrafter och mening. Återigen har det ofta märkts skillnader mellan grupperna; artisterna har valt att göra vad de vill, ekonomerna vad som förväntas av dem; artisterna styrs inifrån och ut; ekonomerna utifrån och in, och så vidare. I mötet ser de själva hur de kan komplettera varandra; hur ekonomerna kan hitta sina drivkrafter, sin passion, genom att vända sig inåt i högre utsträckning, och hur artisterna kan nå ut med sin konst genom att mer systematiskt vända sig utåt. 

Båda de tidigare refererade forskarna, och många andra, argumenterar dessutom starkt för samarbeten mellan disciplinerna. Innovation är en i grunden kollektiv aktivitet och det nya uppstår inte sällan när olika tanke- och förhållningssätt får möta varandra, som i exemplen ovan. Själv kan jag inte annat än hålla med och tycka att vi borde uppmuntra det mer.

Emma Stenström är biträdande rektor, med ansvar för kandidatutbildningarna, vid Handelshögskolan i Stockholm samt gästprofessor vid Konstfack.

Referenser:

Otto Scharmer (2009) Theory U. Leading from the Future as it Emerges. Berett-Koehler Publishers.

Roberto Verganti (2009) Design-driven Innovation. Harvard Business Press.

Kommentera

1 kommentar

Första gången du kommenterar på Näringsbloggen kommer kommentaren att godkännas av moderator innan den visas. Du måste följa Näringsbloggens netikett när du kommenterar.

Genom att klicka på knappen Skicka samtycker du till att kakor används.

E-postadressen visas inte publikt

  1. Cesilia Ekroth

    Tack Emma för djupbelysning av innovation. Jag upplever att din infallsvinkel är ett måste om våra innovationer ska handla om tex hur vi tar vara på i-landets höga utbildninskompetens i framtiden till en samhällsekonomisk ny nivå.

    Svara på inlägget